Hej

Hanif Bali skriver i Expressen om att Sverige måste bryta det sista stora tabut – Den svenska skolan bygger på en myt. Alla barn kan inte bli akademiker. Vissa har helt enkelt för låg IQ.

Jag bifogar artikeln och undrar vad ni tycker. Detta är inte alls någon ny åsikt eller insikt. En liberal påpekade för mig för en massa år sedan när jag satt i Barn och Ungdomsnämnden att skolan dissar 30% av eleverna som inte klarar dagens teoretiserade skolgång.

Sverige måste bryta det sista stora tabut
Publicerad 18 aug 2024 kl 18.00
Uppdaterad kl 18.50


Den svenska skolan bygger på en myt. Alla barn kan inte bli akademiker. Vissa har helt enkelt för låg IQ.
Varje år går en femtedel av niondeklassarna ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. Detta anses vara ett stort misslyckande. I jakten på lösningar riktas blickarna mot lärare, resurser och skolform.
Men tänk om dagens hyperteoretiserade skolgång gör det omöjligt att få ett annat resultat.
Länge fanns ingen koppling mellan intelligens och livschanser. Brist på utbildningsmöjligheter till mindre bemedlade höll stora delar av befolkningen i fattigdom. Sverige hade en intelligensreserv i ordets ursprungliga, icke-ironiska bemärkelse.
En klassisk socialdemokratisk affisch från 1948 illustrerar detta. En ung man sitter på sin cykel och betraktar tre studentfirande jämnåriga. ”Begåvad men fattig – ge honom lika chans”, lyder budskapet. Den hade en poäng. Bland arbetare fanns en intellektuell potential som gick till spillo. En gång i tiden ansågs begåvningsprover vara ett sätt för arbetarklassen att få tillgång till möjligheter som tidigare inte kom dem till del. Test ansågs vara en ypperlig metod att peta ner de besuttna från sina privilegier. Meritokrati skulle krossa klass- och arvssamhället. I dag är situationen en annan.

Barn med stark kognitiv förmåga är numera överrepresenterade i grupper med starkare socioekonomi. Den enkla förklaringen är nog att arbetarklassen fick sin revansch. De begåvade fick lika chans. De tog sig ur fattigdomen till borgarståndets välstånd, de gifte sig med varandra och deras barn presterar i dag bra i skolan. Och här finns en central förklaring till dagens ojämlika skolresultat. Ändå är det tabu att prata om just intelligens – så länge det inte handlar om fascination för de riktigt smarta, folk som får 2,0 på högskoleprovet eller går med i Mensa.

Människor som inte är kognitivt begåvade kan fortfarande vara bra på saker. Intelligensmått mäter främst teoretisk begåvning. Intelligens är dock ett värdelöst mått på vilka som kommer att prestera bäst inom ett område. En bra parallell är att det inte finns någon som helst korrelation mellan rugbybackars prestation och deras vikt. Men. Det finns inte en professionell rugbyback som väger under 100 kilo.
Detsamma gäller kognitiv förmåga. Att vara riktigt smart är inte nödvändigt för att vara framgångsrik på universitetet. Men det finns helt enkelt inte akademiker som har lägre än 80 i IQ.
Trots att det är tabu att prata om IQ används det redan inom skolväsendet. För att kvalificera sig till anpassad grundskola, det som förr hette särskola, måste man ha ett IQ under 70, vilket 2,5 procent av befolkningen har.
Ingen pratar om dem mellan 70 och 85 som måste ha ett levande helvete i skolan.
Och det är ingen liten grupp. Ungefär 17 procent av våra barn har ett IQ under 85. Det gör att de har ett mycket begränsat arbetsminne, har svårt för abstrakta tankar och behöver anstränga sig oerhört för att tillskansa sig de mängder med information som andra lär sig lätt. Deras enda lösning är att försöka spara information i långtidsminnet – det minnet som inte är relaterat till IQ. Det kräver koncentration, disciplin, repetition och flit. Något som blir svårare och svårare i dagens högljudda, dopaminberoende uppmärksamhetsekonomi.
Därtill har skolan just rört sig från just katederundervisning med fokus på repetition till att eleverna ska googla upp mängder av pusselbitar av information och hålla det i arbetsminnet medan de författar argumenterande och analyserande texter.
Analytisk förmåga är ett krav för att ens kunna få det lägsta godkända betyget. Jämför det med den gamla skolans uppgifter att memorera Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.
Dagens skola sviker de barn som inte fötts med god analytisk förmåga. Och det helt i onödan. Man kan fråga sig varför det är så höga teoretiska krav för att få godkänt i svenska och därmed kunna utbilda sig till snickare, när nästan varenda snickare i landet enbart pratar litauiska.
Människor som inte är kognitivt begåvade kan fortfarande vara bra på saker. Intelligensmått mäter främst teoretisk begåvning. Många av dessa barn kan vara begåvade empatiskt, socialt, fysiskt och estetiskt. De kan fungera utmärkt inom rätt yrke, även om de inte kan analysera IPCC-rapporter eller räkna ut densitet.
I dag blir dessa barn bortsorterade av skolan och dess hyperteoretiska betygskriterier. Vi har accepterat en vidrig tanke att alla måste ha samma förmåga för att bemötas med samma värdighet. Helt enkelt för att den härskande klassen satt normen att den utan högskolebehörighet är lite mindre värd.
Kanske är det dags för en ny valaffisch: ”Ambitiös men teoretiskt obegåvad – ge honom lika chans”?
Det partiet hade fått min röst.

____________________________________________________________________________________________

Hanif Bali sätter, enligt min uppfattning, verkligen fingret på flera problem. Som sagt, ingen direkt ny insikt men det är definitivt hög tid att fundera över skolans problem

Dag //