Hej. Jag lägger till en intressant artikel från Expressen skriven av Isak Lexner, tidigare centerpartist nu politisk vilde – lokalpolitiker i Ragunda kommun. Kommunen ligger i Jämtland.

Nepotism kallas ofta svågerpolitik eller vänskapskorruption och det brukar anses vara motsatsen till meritokrati dvs meritokrati är ett system som innebär att det är meriter som är styrande framför relationer och samhällsstatus. Meriter kan exempelvis vara förmågor, kunskaper och utbildningsnivå. Vid anställningar och rekryteringar innebär meritokrati att den som är bäst lämpad för jobbet också ska få det.

Jag vet att vi inom Liberalerna men även i flera ”fria” grupper i samhället har diskuterat problemet med upplevd nepotism i Grästorp. Jag själv blev ju utsatt för nepotism när kommunfullmäktiges ordförande skickade ett mail fel där han frågade ”sin grupp av närstående” – vad gör vi med Hardyson? Kompisgänget lade upp sin strategi emot mig. Jag skickade mailet vidare till NLT som gjorde en artikel av det hela. Både komiskt och tragiskt. Jag kan fatta vad Isak känner i sin lilla kommun i Jämtland.

Den bristande kompetensen är onekligen stor och skräcken för att bli ertappad med inkompetens är inte att leka med. Som Isak anger så är problemet att så få engagerar sig i lokalpolitiken och det fullt möjligt att gå in i politiken helt utan kompetens och en oegennyttig vilja att påverka och förändra lokalsamhället.

Jag lägger här ut Isaks artikel så får ni gärna kommentera innehållet

Nepotism förstör den svenska landsbygden

Publicerad 17 aug 2024 kl 06.30

Trots att landsbygdskommunerna generellt har de högsta skattesatserna i landet försvinner pengarna in i nepotismens verksamhet som ett slukhål. De som tjänar på detta kommer aldrig att själv förändra det – vi behöver hjälp, skriver Isak Lexner.

DEBATT. Befolkningen i landsbygdskommuner har under lång tid minskat. Det lokala styret – som tidigare varit ett verktyg för människor att lokalt skapa förändring – har blivit till en mjölkko för ett fåtal människor som drivs av egenintresse. När de lokala partierna inte längre har fler än en handfull aktiva medlemmar bäddar det för en stark ledare, en familj eller en by att kunna styra riktningen för en hel kommun.
Människor som försöker engagera sig märker snabbt att kritik och ifrågasättande inte är välkommet. Om du vill klättra i nepotismens styre är le och nicka det enda sättet att ta sig fram på. Denna nepotism sprider sig likt ett virus ner till kommunens verksamheter.

Landsbygdskommuner ska tillhandahålla samma kompetens och service som kommuner med ett större befolkningsunderlag. Det är svårt att rekrytera kompetens utifrån. För det mesta blir det människor från lokalsamhället som får försöka fylla ut roller de varken har kompetens eller erfarenhet av. Ändå lyfter de ofta höga löner, vilket gör att de blir fångar i nepotismens grepp och verkar i första hand för att skydda det egna levebrödet.

Jag vill inte se en enda krona till in i detta system förrän vi har en demokrati värt namnet. Visst har vi en hel drös med chefer och anställda inom kommunen som gör så gott de kan, men som blir en del av en tystnadskultur som sitter i väggarna. För då kan du bli kvar resten av livet. Guldkorn som vill skapa förändring försvinner oundvikligen. I en liten kommun är det lättare att som chef eller politiker att avskeda eller göra neddragningar hos dem på golvet i skolor eller inom äldrevården än polarna, grannen eller släktingen som du jobbar med. Det blir en så obekväm stämning på kaffepauserna då.
I stället ställs då kommundelarna mot varandra. Byar och samhällen som krigar för sin överlevnad. Det är lättare att lägga ner en skola, hoppa över underhåll på den lokala sporthallen eller stänga ett bad.
Mötena för inbördes beundran fortsätter således hålla en god ton.

För pengar finns det aldrig. Trots att landsbygdskommunerna generellt har de högsta skattesatserna i landet försvinner pengarna in i nepotismens verksamhet som ett slukhål. När pengarna tar slut kan du som politiker alltid skylla på att regeringen inte gett mer pengar eller varför inte upprepa hur hård inflationen drabbat kommunen. Ingen självkritik. Med lite tur kanske det kommer en pandemi eller flyktingvåg som ger lite klirr i kassan för att få denna snöboll att rulla bara lite till. För någon självkritik eller tankar på förändring finns inte på kartan.
Här ute på landsbygden har vi enligt SCB det sämsta förtroendet för politiker. Vilket är konstigt då det egentligen inte finns så mycket att bråka om. Det mesta en liten kommun på landsbygden ska hålla på med är lagstadgad verksamhet. Hade man fokuserat på kommunens bästa hade man varit överens om det mesta. Jag vill inte se en enda krona till in i detta system förrän vi har en demokrati värt namnet. Pengarna är inte problemet. Inflationen är inte problemet. Regeringen är inte problemet.
Nepotismen är problemet. De som tjänar på detta kommer aldrig att själv förändra det – vi behöver hjälp. Annars är det bara en tidsfråga innan vi tar död på oss själva.

Av Isak Lexner
lokalpolitiker i Ragunda, politisk vilde, tidigare Centerpartiet

Hej

Hanif Bali skriver i Expressen om att Sverige måste bryta det sista stora tabut – Den svenska skolan bygger på en myt. Alla barn kan inte bli akademiker. Vissa har helt enkelt för låg IQ.

Jag bifogar artikeln och undrar vad ni tycker. Detta är inte alls någon ny åsikt eller insikt. En liberal påpekade för mig för en massa år sedan när jag satt i Barn och Ungdomsnämnden att skolan dissar 30% av eleverna som inte klarar dagens teoretiserade skolgång.

Sverige måste bryta det sista stora tabut
Publicerad 18 aug 2024 kl 18.00
Uppdaterad kl 18.50

Den svenska skolan bygger på en myt. Alla barn kan inte bli akademiker. Vissa har helt enkelt för låg IQ.
Varje år går en femtedel av niondeklassarna ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. Detta anses vara ett stort misslyckande. I jakten på lösningar riktas blickarna mot lärare, resurser och skolform.
Men tänk om dagens hyperteoretiserade skolgång gör det omöjligt att få ett annat resultat.
Länge fanns ingen koppling mellan intelligens och livschanser. Brist på utbildningsmöjligheter till mindre bemedlade höll stora delar av befolkningen i fattigdom. Sverige hade en intelligensreserv i ordets ursprungliga, icke-ironiska bemärkelse.
En klassisk socialdemokratisk affisch från 1948 illustrerar detta. En ung man sitter på sin cykel och betraktar tre studentfirande jämnåriga. ”Begåvad men fattig – ge honom lika chans”, lyder budskapet. Den hade en poäng. Bland arbetare fanns en intellektuell potential som gick till spillo. En gång i tiden ansågs begåvningsprover vara ett sätt för arbetarklassen att få tillgång till möjligheter som tidigare inte kom dem till del. Test ansågs vara en ypperlig metod att peta ner de besuttna från sina privilegier. Meritokrati skulle krossa klass- och arvssamhället. I dag är situationen en annan.

Barn med stark kognitiv förmåga är numera överrepresenterade i grupper med starkare socioekonomi. Den enkla förklaringen är nog att arbetarklassen fick sin revansch. De begåvade fick lika chans. De tog sig ur fattigdomen till borgarståndets välstånd, de gifte sig med varandra och deras barn presterar i dag bra i skolan. Och här finns en central förklaring till dagens ojämlika skolresultat. Ändå är det tabu att prata om just intelligens – så länge det inte handlar om fascination för de riktigt smarta, folk som får 2,0 på högskoleprovet eller går med i Mensa.

Människor som inte är kognitivt begåvade kan fortfarande vara bra på saker. Intelligensmått mäter främst teoretisk begåvning. Intelligens är dock ett värdelöst mått på vilka som kommer att prestera bäst inom ett område. En bra parallell är att det inte finns någon som helst korrelation mellan rugbybackars prestation och deras vikt. Men. Det finns inte en professionell rugbyback som väger under 100 kilo.
Detsamma gäller kognitiv förmåga. Att vara riktigt smart är inte nödvändigt för att vara framgångsrik på universitetet. Men det finns helt enkelt inte akademiker som har lägre än 80 i IQ.
Trots att det är tabu att prata om IQ används det redan inom skolväsendet. För att kvalificera sig till anpassad grundskola, det som förr hette särskola, måste man ha ett IQ under 70, vilket 2,5 procent av befolkningen har.
Ingen pratar om dem mellan 70 och 85 som måste ha ett levande helvete i skolan.
Och det är ingen liten grupp. Ungefär 17 procent av våra barn har ett IQ under 85. Det gör att de har ett mycket begränsat arbetsminne, har svårt för abstrakta tankar och behöver anstränga sig oerhört för att tillskansa sig de mängder med information som andra lär sig lätt. Deras enda lösning är att försöka spara information i långtidsminnet – det minnet som inte är relaterat till IQ. Det kräver koncentration, disciplin, repetition och flit. Något som blir svårare och svårare i dagens högljudda, dopaminberoende uppmärksamhetsekonomi.
Därtill har skolan just rört sig från just katederundervisning med fokus på repetition till att eleverna ska googla upp mängder av pusselbitar av information och hålla det i arbetsminnet medan de författar argumenterande och analyserande texter.
Analytisk förmåga är ett krav för att ens kunna få det lägsta godkända betyget. Jämför det med den gamla skolans uppgifter att memorera Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.
Dagens skola sviker de barn som inte fötts med god analytisk förmåga. Och det helt i onödan. Man kan fråga sig varför det är så höga teoretiska krav för att få godkänt i svenska och därmed kunna utbilda sig till snickare, när nästan varenda snickare i landet enbart pratar litauiska.
Människor som inte är kognitivt begåvade kan fortfarande vara bra på saker. Intelligensmått mäter främst teoretisk begåvning. Många av dessa barn kan vara begåvade empatiskt, socialt, fysiskt och estetiskt. De kan fungera utmärkt inom rätt yrke, även om de inte kan analysera IPCC-rapporter eller räkna ut densitet.
I dag blir dessa barn bortsorterade av skolan och dess hyperteoretiska betygskriterier. Vi har accepterat en vidrig tanke att alla måste ha samma förmåga för att bemötas med samma värdighet. Helt enkelt för att den härskande klassen satt normen att den utan högskolebehörighet är lite mindre värd.
Kanske är det dags för en ny valaffisch: ”Ambitiös men teoretiskt obegåvad – ge honom lika chans”?
Det partiet hade fått min röst.

____________________________________________________________________________________________

Hanif Bali sätter, enligt min uppfattning, verkligen fingret på flera problem. Som sagt, ingen direkt ny insikt men det är definitivt hög tid att fundera över skolans problem

Dag //