Efter att ha pratat med många och deltagit och lyssnat på många i olika möten så har det slagit mig hur stor frustrationen är över läget inom Grästorps kommun utifrån ett medborgarperspektiv. Mycket har gått fel och många känner vanmakt. En butik som inte passar – då byter man butik. En hantverkare som levererar dåligt – då byter man hantverkare men när det gäller verksamheter som en kommun ansvarar för – då är man fast. Barn som far illa, mångmiljon överdrag i projekt – som kanske inte ens har efterfrågats, etc – det är bara att betala!!!

En stor känsla av vanmakt smyger sig på. Vad kan jag göra? Hur f_n hamnade vi här? I mängden av saker som gås igenom så sprider sig känslan av att det i botten finns ett feltänk. Bernhard skrivelse sätter fingret på just detta åtminstone för mig. Det är inställningen till demokratin från nuvarande politiskt håll som känns uppenbart fel.  Istället för verklig demokrati så har vi majoritetens diktatur. Den är definitivt ingen framgångsfaktor för kommunen. Vi måste ändra på detta.

Dag Hardyson, ordförande liberalerna Grästorp

_______________________________________________________________________________________________________________

Här kommer nu Bernhards andra skrivelse i sin helhet. Läs den och begrunda. Snälla – gör det!!!

________________________________________________________________________________________________________________

Tack för svar. Dock missförstår ni mig och förenklar för mycket. Min fråga och min oro utgår inte från akademisk eller teoretisk grund utan från reell och praktisk verklighet. Det är mycket möjligt att tillitsbaserad styrning i teorin korrelerar med grundlagen. Men hur är det i praktiken, i det unika fallet, i Grästorps kommun, för mig som individ?

Europadomstolen har formulerat saken enligt följande; grundläggande rättigheter ska inte vara teoretiska eller illusoriska utan praktiska och effektiva. Demokrati är så mycket mer än majoritetsprinciper. Ett majoritetsfattat beslut kan mycket väl var odemokratiskt. I korthet brukar problemet sammanfattas med att demokratin inte kan och får tillåta ”majoritetens diktatur”. I detta ligger att majoriteten har en omsorgsplikt för minoriteten och vissa strukturer måste upprätthållas för att minoriteten ska kunna frodas, för att få kraft och näring till att kontinuerligt granska samt pröva majoriteten och makten.

Dylika strukturer blir också än viktigare att upprätthålla för det fall man gör avsteg, exempelvis så som med tillitsbaserad styrning, en styrningsmodell som uppenbart lämnar vedertagna principer som tillkommit för att garantera demokratin. Finns då dessa strukturer i Grästorp som gör att demokratin kan upprätthållas trots den tillitsbaserade styrmodellens risker?

Här blir det problem då det i Grästorp inte finns några sådana strukturer. Strukturerna har lämpligt nog istället upphävts.
1. En stark opposition saknas. Maktkoncentrationen runt samma parti- och majoritetskluster har förelegat över lång tid.
2. Samma person, som också var med och sjösatte den tillitsbaserade strukturen, var kommunalråd i tolv år. En person från samma parti har nu tagit över.
3. Majoritetsklustret besitter alla ordförandeposter.
4. Inget annat framgår än att denne samma person som ovan, tidigare kommunalrådet, varit en starkt tongivande figur över tid med mycket makt i vardagen och som också varit med och detaljstyrt i det mesta, en klassik ”Kommunens starke man”.
5. Ett rimligt avlönad oppositionsämbete saknas. Vad jag erfar så finns för oppositionen en 20-procentig tjänst.
6. Majoritetsstyret har istället inrättat två kommunalråd, båda från samma majoritetskluster.
7. Kommunstyrelsens makt har koncentrerats då nämnder avskaffats.
8. Kommunen är också liten varför risken för opåkallad makt samt detaljstyrning från ett fåtal är påtaglig.

Ovan är uppenbara exempel på varför styrmodellen är olämplig och innebär en demokratisk risk för Grästorp. Är ovan då bara en farhåga eller är det redan ett problem? Under de senaste dagarna som jag engagerat mig i detta så är det djupt oroande information som mött mig.

Några exempel:
Känslan av maktlöshet är uppenbar både bland kommuninvånare som de folkvalda. Oppositionen ter sig helt ha givit upp, vilket jag kan förstå, utifrån den maktkoncentration som ter sig föreligga. Det är uppenbart att en fritidspolitiker inte får det lätt att brottas med svåra frågor om inte miljön är tillåtande.
För att prata i sak så nämnde jag parken i min tidigare skrivelse där jag själv begärt ut handlingar och gjort vissa undersökningar; och så som jag redan skrivit blev jag förvånad över hur så mycket pengar kunde spenderas på så dåligt underlag och så bristfällig projektledning. När jag har frågat närmare om saken så är det heller ingen som vill kännas vid parken.

Alla är missnöjda; såväl medborgarna som de folkvalda. T.o.m konstnärerna ter sig missnöjda. Frågar man då hur det kunde bli så kan ingen svara. Vem är det som bestämt? Ingen vet riktigt; ”jo det blev ju inte riktigt som jag eller någon annan för den delen tänkt det”.

Demokrati handlar om att kunna utkräva ansvar, att någon står för det som sker. Men parken är ett ypperligt exempel där det för en utomstående blir omöjligt att på ett rimligt spårbart sätt förstå vad som hänt.
• Ingen vill ha den
• Den blev inte som någon tänkt
• Alla är missnöjda
• Och den kostade alldeles för mycket pengar.

Men likväl står den där; hur? Varför står den där?

Inskärper det inte visst allvar i en situation när åttasiffriga belopp blir ett spökskepp? Och utöver pengar så undrar jag; var ligger den demokratiska legitimiteten i parken när ingen vill ha den? En passus här vilket gör mig bedrövad. När jag läser om parken och alla andra projekt när någon försvarar kostnader osv. så undrar jag,
• kostar inte alla tjänstemän som ska ta i sakerna pengar i Grästorps kommun, har de ingen lön?
• kostar inte underhållet på allt det som görs pengar?
• kostar inte all den energi och kraft som projekten innebär pengar för alla inblandade?

Åter till ämnet.
Om vi inte vet hur eller vem det är som fattat besluten; ja då kan vi inte utkräva ansvar och demokratin upphör. I skrivande stund när jag frågar folkvalda ”Vem är det som bestämmer på kommunen”? Då är svaret ”Ja, det borde ju vara vi, fullmäktige”. ”Men fullmäktige är idag tyvärr i huvudsak bara en formalitet”. Maktlösheten är graverande och inget annat framgår än att flertalet av de folkvalda
inte har någon närmare aning eller kontroll över vad det är de är med och beslutar om. I den mån folk har ifrågasatt skeenden så blir jag bedrövad över de påstådda svaren.

”Varför kostade cykelvägen X miljoner mer?” – ”Vi ska vara stolta över att vi har en cykelväg där stridsvagnar kan köra”

”Varför har vi inte längre ekonomiska planer med bättre koll” – ”Vi har en handbomsekonomi, vi kör på till det är dags att bromsa”

På medborgarmötet om skolan som var i måndags har jag fått återberättat att den tillitstyrda modellen hyllades då det är en styrka att pengar med lätthet kan omlokaliseras mellan olika verksamheter. För mig låter det obegripligt. Med detta fick jag också igår berättat att en tidigare budgetansvarig ledare i
kommunen helt plötsligt fick order om att ”flytta” sina pengar till en annan verksamhet som var viktigare vilket då omkullkastade flera planer för verksamheten. Tänk om en husentreprenören som budgeterat för husets olika beståndsdelar plötsligt flyttar pengar från taket till badrummet bara för att man räknat fel då klinkern blivit dyrare?

Och vem bestämmer när pengar skall omlokaliserar? Vilken chefs intressen får företräde? Härvid är vi någonstans vid kärnan av när demokratin går förlorad. Vi är en liten kommun. Alla känner alla. Vi träffar varandra kontinuerligt. Jag själv har i och med mina skrivelser delat ut kängor till såväl släktingar som nära vänner. Det är också jobbigt och det är inte heller för vem som helst att idka dylikt självskadebeteende. De flesta viker uppenbart undan. Därför måste vi också ha demokratiska strukturer som de facto fungerar och inte bara blir en chimär. Min första skrivelse i måndags uppkom också som en direkt reaktion på detta problem. Jag språkade med en entreprenör i kommunen och denne påtalade sitt missnöje och oro över kommunen och dess styrning. När jag då frågade varför denne inte förde fram saken så uppkom direkt en oro om att detta skulle kunna träffa denne personligen och då också affärerna.

När jag därmed började gräva lite försiktigt i detta så uppkommer snabbt och kraftfullt att det är sannolikt föreligger stora demokratiproblem i Grästorp där såväl invånare som folkvalda känner sig maktlösa och fega. Jag har pratat med flera personer, för mig starka och tongivande personer, som
utrycker oro och bedrövelse över vissa beslut samt kommunens hantering av pengar. Men när jag frågar om varför de inte agerar så finns inga svar att ge.

Det jag skriver nu är kanske spekulation från min sida? Emellertid ska påpekas att jag granskat min slutsats med flera initierade parter och den bild som tonat upp sig växer sig tydligare och tydligare.
Grästorp är en kommun där ett starkt kommunalråd med majoritet i ryggen styrt kommunen handfast under många år. Få har vågat kritisera och ifrågasätta. Samtidigt har strukturer byggts upp för att distansera de folkvalda från beslutfattandet, så uppenbart utifrån den tillitsbaserade beslutsordningen och begränsningen av en avlönad opposition med istället två allierade kommunalråd, och makten har därmed blivit centraliserad och idag genomförs all politik och beslut inom ramen för liten krets där kommunstyrelsen och dialogen med tjänstemännen är arenan för besluten varvid oppositionen samt de folkvalda därmed i faktiskt mening blivit frånkopplade.

När den starke mannen nu också lämnat så har ett vakuum uppstått och tjänstemännen har därmed indirekt också fått än mer makt. Jag kan visserligen konstatera att stycket ovan besitter lika lite transparens som det jag ifrågasätter. Det som slår mig kraftfullt är dock att under min korta tid i ringen så är det ingen som sagt att jag har fel. Istället har jag direkt och indirekt mötts av påhejande och ord
som ”du säger äntligen det ingen annan vågar säga”. De folkvalda jag har pratat med, vilka jag också givit en kraftfull känga, är glada över det jag fört fram. I samma utsträckning kan jag anmärka att ingen heller ter sig motsäga de missförhållanden som påtalats av andra ifråga om cykelvägar, meningslösa rörprojekt osv. Alla ter sig inordna sig ett tyst medgivande faktum. Med detta sagt så tror jag ingen gör saker eller ha gjort saker med illvilja eller utan lojalitet med kommuns bästa. Emellertid är människors välvilja en dålig trygghet, särskilt när det gäller pengar och makt.

Slutligen åter; Ja, det är möjligt att styrmodellen kan korrelera med grundlagen. Men sannolikt inte i Grästorp. I vart fall inte utifrån nuvarande struktur och förhållanden. Det jag vill åstadkomma är inte heller en statsvetenskaplig diskussion om kommunala försöksprojekts laglighet. Nä, som en enkel kommuninvånare hoppas jag på förbättring och att den plats som jag håller så högt ska frodas och vara välmående. Både demokratiskt och ekonomiskt. I sak kan jag i all korthet konstatera att kommunens förutsättningar och inte minst är läge är unikt bl.a. i förhållande till att vi ligger mitt i mellan flertalet större orter. Förutsättningarna för en välmående kommun kan inte vara bättre. I det perspektivet
är det med bedrövelse jag möter vad som under kort tid framkommit ifråga om skolan, ekonomi osv.
I korthet i övrigt ifråga om tjänstemän, visserligen ett annat kapitel. Jag frågade en folkvald om några av de projekt och kostnader som blivit så hårt kritiserade; ”varför ifrågasatte ni inte tjänstemännen, ”jo det gjorde vi, men hur lätt är det när de ger oss fel information och i princip ljuger eller skyller på konsulter”.
Jag frågar, men hur kan saker blivit så dyra? ”Grundläggande avtal har saknats trots att skulle ha funnits när beslut fattats av de folkvalda och upphandlingarna har saknat vissa krav varför budget ofta överskridits utom vår kontroll”

Djupt oroväckande…

Med vänlig hälsning
Bernard Emanuelsson

Av NLT:s rubrik kan man förledas att tro att missförhållandena inom skolan bara är ett tjänstemannansvar (skolledningen) Så är det verkligen inte. Ansvaret ligger tungt hos de anvariga politikerna. Det är kommunstyrelsen och ingen annan som bär ansvaret. Det är därför som Liberalernas interpellation helt riktar in sig på den politiska styrningen – i detta fall – kommunstyrelsen

Av kommunfullmäktiges 31 mandat (= fysiska personer) är det bara 2 mandat (MP och L) som kräver ansvar för de missförhållanden som varit och möjligen fortfarande finns inom skolan i Grästorp. Missförhållanden som Skolinspektionen slagit fast i en rapport och som flera föräldrar anmält.

Det finns bara en huvudman för skolan i Grästorp och det är kommunstyrelsen och de har uppenbarligen inte gjort någonting åt den situation som funnits inom skolan och som rimligen måste ha varit känd sedan flera år för huvudmannen. KSO, Robert Fransson, hänvisar till den styrmodell kommunen har (tillitsbaserad styrning) och menar att modellen, som jag förstår honom, friskriver huvudmannen från sitt ansvar. Enligt KSO har man gett skolledningen sin tillit och i detta ligger då uppenbarligen att huvudmannen är utan vidare ansvar – eller? Självklart kan en huvudman inte glida undan sitt ansvar genom någon styrmodell.

En tillitsbaserad styrmodell innebär ju inte att kontroll och uppföljning av verksamheter inte längre är ett ansvar för huvudmannen. Kommunstyrelsen lägger idag över hela ansvaret för styrningen av bildningsverksamheten till skolledningen/skolförvaltningen genom sin styrmodell.

Denna uppenbart misslyckade styrmodell uttrycker man dessutom en stor stolthet över. 

Dessutom – samma samma samma politiker överallt. Ett fåtal politiker som sitter på många stolar. Samma kotterier överallt. När samma personer sitter i kommunstyrelse och utskott även befolkar kommunfullmäktige så blir det ett helt tandlöst fullmäktige som bara klubbar igenom kommunstyrelsens förslag till beslut. Genom denna ordning förekommer ingen diskussion i fullmäktige och allmänheten/väljarna vet inte alls vad pertierna står för. Det är ju endast kommunfullmäktige som är ett öppet forum. Det framstår som uppenbart att det saknas anledning att ha olika partier i Grästorp. Har man ingen fungerande opposition så får man heller inte någon diskussion eller ifrågasättande. 

I praktiken så innebär detta att fullmäktige beslutar om mål som styrelser och nämnder skall uppnå. Man ger således uppdrag till sig själva som man senare återrapporterar till fullmäktige dvs till sig själva. Märkligt? Det kan man nog lugnt påstå. 

Vad anser Liberalerna om skolfrågan i Sverige? Ja inte anser vi att 290 olika huvudmän med olika styrningar av skolan är någon framgångsfaktor. Har inte alla förstått detta nu? Skolan måste återförstatligas – såklart. Som man har i andra länder. Hur många barn skall offras i de olika huvudmännens olika påhittade styrmodeller? Hjälp !!!

Dag Hardyson, ordförande för Liberalerna i Grästorp